D i a r y O f A M a d m a n

Som inläggets titel antyder så är detta en reslogg jag förde den vecka vi var i Portugal. Även om den är lika lång som en mindre svenska-uppsats (ca. 4000 ord) så gjorde vi och jag ändå så mycket mer än att bara knappra in denna text på telefonen. Det kanske inte kan tyckas så.

…Jag har faktiskt ett inbyggt tangentbord på min mobil. Det rockar och T9 kan gå fack itsälf.
Hur som helst så har jag noterad lite varje dag på resan, så att ni i detta inlägg kan läsa lite av vad som vi pysslat med där nere. Typ som en blogg i bloggen.
Enjoy.

DAG ETT – Tisdag, 030608

Första dagen på vår semester gick mest åt att resa. Planet från Stockholm var försenat så vi var inte framme i Faro förrän efter klockan 16:00 svensk tid. Efter en sightseeing med transferbussen (som uppenbarligen prioriterade efter hotellens stjärnor) så var vi framme vid vårt hotell Dianamar – ett mysigt, svenskägt, tvåstjärnigt bed and breakfeast som låg just vid stranden.
Vi packade upp, gick och handlade typ hela kostcirkeln – vatten, Bollycao (en slags korvbröds-crossaint med inbakad nötcreme), portugisiska Mariekex, presunto-chips och sist lite frukt för att väga upp det hela – för att sedan äta middag på en närliggande restaurang vid namn O Penedo.
Det var ett ganska mysigt ställe, med bra mat och fin utsikt över stranden och havet. Jag åt kyckling på spett medan Monica vågade sig på kyckling piri-piri. Skulle beställa resans första Sagres (en inhemsk Portugisisk öl), men de var slut så det fick bli en Superbock istället. Monica hade förätit sig på oliver och bröd under kuvertförrätten, så jag fick ställa upp och äta lite av hennes mat. Vi blev båda ohyggligt mätta.
Eftersom vi klivit upp innan fem på morgonen och sedan rest non-stop i nio timmar så gick vi i sängs redan vid 21.30. Men först var jag bara tvungen att ta ett obligatoriskt glas av vinflaskan som vi fick i välkomstpresent av värdparet.
Ni vet, för att vara hövlig.

DAG TVÅ – Onsdag, 040608

Sängarna var aningen hårda, typ portuguese hardcore style, men vi lyckades ändå sova rätt så gott. Visst, jag hade glömt stänga av väckarklockan som började ringa redan klockan fem, men vi hade inga problem att somna om.
08.00 var det dock dags att stiga upp eftersom vi skulle ta oss till hotell Cerra Mar Garden för information om Fritidsresors olika aktiviteter. Vi hade beslutat oss för att skriva upp oss på Lissabon-resan på lördagen.
Vägbeskrivningen vi dock fick av Sollefteobon Anna som sommarjobbade på pensionatet var ordentligt kass. Jag menar, den var ruggigt sugig – BIG TIME. Hon hade lika gärna kunnat riva kartan hon ritade åt oss på mitten, ge oss ena halvan och önskat oss lycka till med ett galet kacklande.
Först och främst fick vi ingen beskrivning till torget som var utgångspunkten på kartan hon hade ritat, sedan hade hon klottrat ned pilar som pekade åt helt fel håll. Det gick åt helvete med andra ord. Men med tack vare mina språkkunskaper (fan vad jag är kung, alltså) och vänlig lokalbefolkning lyckades vi till sist hitta hotellet och boka vår utflykt.
Efteråt passade vi på att kolla in torget och turistområdet när vi ändå var i krokarna. Vi strosade runt i några timmar, åt en liten lunch samt glass och begav oss sedan tillbaka till rummet. Vi packade ihop badlakan, bytte om och gick sedan ned till stranden för ett litet bad.
Jag tog alltså sommarens första dopp. Och upp lika fort var jag. Jag tror att Atlanten är något kyligare än vattnet vid stugan. Bröstvårtorna blev så kalla att man kunde skiva tomater med dem. Med andra ord: Houston, we’ve got a shrinkage problem.
Efter stranden beslöt vi oss för att ta siesta, och sov till ca. 19. En kaffe och kaka på balkongen senare var vi på väg för att kolla om arkadhallen vi upptäckte tidigare var öppen. Tyvärr var fallet inte så, antingen öppnade de senare på kvällen eller så hade de stängt igen.
Vi beslöt oss redan vid lunch att äta middag på en restaurang där de på kvällen skulle spela och sjunga Fado, så därför var det ganska jobbigt med alla inkastare som envisades med att just deras restaurang hade äkta portugisisk mat. No shit, Sherlock, vi är ju faktiskt i Portugal!
Jag beställde grillad entrecôte och Monica en skaldjursgryta. När maten kom in så visade det sig att Monicas rätt serverades tillsammans med en jätteklo från en krabba. “It’s the claaAAaw!“, konstaterade Monica innan hon plockade bort den. Shun the claw.
Vi åt gott, lyssnade på mysig musik (som handlade allt från en liten kyckling till kärlekssånger utanför Gonçelas fönster.) Monica började dock må lite dåligt så vi betalade och tackade för oss innan vi begav oss tillbaka till rummet för en tidig kväll.

DAG TRE – Torsdag, 050608

Idag fick vi äntligen sova ut, vi vaknade så sent som kl 10! Vi klev upp, åt vår frukost (som i sydeuropa består mestadels av socker i olika former) och gick sedan ned mot torget och turistinformationen.
Vi hade tänkt ge ett försök i att hitta shoppingområdet för att först och främst köpa tv-spel! Det visade sig att både shoppingcentrumen Modelo, Pingo Doce och Bella Vista var alla inom gångavstånd så vi bad om vägbeskrivning för att sedan ge oss ut på äventyr.
En kvarts fotarbete senare var vi framme. Solen var ännu varmare idag och båda mådde riktigt räv då det knappt fanns någon skugga att gå i. Vi letade igenom samtliga affärer i alla tre centrum bara för att få reda på att spelen, iallafall här i södra delen av Portugal, är till och med dyrare än de i Sverige – hur nu det är möjligt. Mellan 500 och 850 kronor kostade spelen till de stationära formaten. Det finns ju inte en chans i helvete att jag lägger ut 800 spänn på ett vanligt spel. “Not on your life, sonny!“
Båda trötta och jag besviken gick vi till ett närliggande internetcafé för att kolla upp bl.a. svenska nyheter och våra mailboxar. Jag beställde en öl, Monica en iste och tjejen i båset brevid tappade sin kaffekopp i golvet. Då vi alla var klara vandrade Monica och jag tillbaka till Modelo för att handla lite smått och gott till vår planerade hemmalunch uppe på Dianamars solterrass.
När vi till slut med tunga steg och matkassar sakta drog oss tillbaka mot gamla stan så upptäckte vi att man kunde åka ett sånt där turisttåg. Ni vet, typ en sån där liten buss med vagnar som ska föreställa ett tåg? Iallafall kostade resan typ en tjuga enkel väg, och med det priset kunde tåget ta oss från Modelo, förbi fyllhundarna huserades på The Strips diverse barer, till utomhusrulltrappan vid utkanten av gamla stan.
Då vi passerade The Strip noterade Monica en skylt som läste “Video Games” som vi antog stod för arkadhall, vilket är en bristvara nuförtiden. Vi beslöt oss för att senare mot kvällen återvända för att kolla in denna arkadhall och även för äta en liten middag någonstans där det inte fanns allt för många packade, skrikande britter.
Vi kom tillbaka till Dianamar, gjorde i ordning smörgåsar och en sallad för att äta uppe på terrassen, men inte före jag pinsamt nog lyckades krossa en Sagresflaska mot klinkergolvet. Den andra sommarjobbaren Sara, som för stunden städade ett rum mittemot, fick komma till undsättning. När tumultet var över och vi bytt om till solningsutrustning kunde vi gå upp och äta lunch och steka oss själva under den portugisiska solen.
En dusch och någon timmes siesta senare var vi på väg tillbaka mot The Strip, vi tog turisttåget och var där på nolltid. Vi kom fram till arkadhallsskylten och upptäckte att även den spelhallen verkade vara nedlagd. Nu insåg jag till min förskräckelse att det var en pågående epidemi, och att risken som fanns att jag kanske inte skulle få spela något arkadspel alls under denna semester var nu stor nog att kunna noteras på en småskalig jordglob.
Dock istället för att gråta blod letade vi oss till det minsta stället med de lägsta priserna, och hittade en liten bar som serverade oss både bifana och smörgås. Det fick duga som middag då jag inte var så sugen och Monica fortfarande inte riktigt var fit for fight sedan gårdagen.
Vi tog “tåget” tillbaka till gamla stan och promenerade mot Dianamar. Vi började diskutera om att kanske sätta oss på något av de närmaste ställena för att ta en liten matbit innan vi gick och lade oss. Mest för att jag hade en liten dold agenda, varpå jag föreslog att vi efteråt kunde gå en romantisk promenad på stranden nu när det var mörkt och folktomt. Monica förklarade dock att det kunde finnas mördare där på stranden, precis som då tjejen i Thailand blev dödad, och avfärdade därför min idé. Aw, chucks. Plan foiled. Over to Plan B!
Vi gick och beställde på ett schyst litet ställe vid namn Rossio Spot, bara någon meter från vår ytterdörr. När vi (läs: jag) ätit färdigt så passade jag på att lura ut Monica på piren. Hon ville inte till en början, eftersom det fanns folk där. Men jag insisterade, och innan vi nått hälften av piren hade de tre andra personerna redan gått.
Då passade jag på att rycka ut ringarna ur fickan och fria. Jag förklarade hur mycket hon betydde för mig och hur jag ville dela mitt liv med henne. Hon sa givetvis ja – hon hade ju faktiskt redan friat i julas, vilket gjorde att detta frieri inte var alls lika nervöst.

DAG FYRA – Fredag, 060608

Vaknade upp. Åt frukost.
Jag och Monica sitter i “lobbyn” och kollar igenom informationspärmarna för att hitta bussarnas tidtabeller. Till slut kommer ena värden, Eva, in och hjälper oss och berättar även när vi frågar om taxi att de är väldigt billiga här. Vi beslutar oss att försöka ta oss till min gamla “hemby” São Marcos da Serra och kolla läget.
Vi följde kartan som Eva flitigt ritat åt oss och hittade utan ansträngning till busshållplatserna. Av en kuslig slump så heter bussbolaget i Albufeira också just Eva. Jag går in på Evas, bussbolagets alltså, informationskontor och frågar om Messines-bussen. Hon pekade och förklarade att den gick från terminalen, och att man inte kunde köpa biljett hos henne utan där på bussen.
Vi satte oss och väntade, men ingen buss kom på den planerade tiden så jag gick tillbaka till informationskontoret. “Jag sa ju att den gick från terminalen, ni är tvungna att ta en annan buss dit först!” röt tanten bakom plexiglasrutan åt mig samtidigt som hon frenetiskt flaxade med armarna (VARNING: Hotbild!) Förbannade, om än dock hittills inte helt besvärande, språkbarriär. Jag får helt enkelt slipa på portugisiskan, gick jag och muttrade för mig då vi inväntade nästa buss till terminalen.
Till slut tog vi oss till São Bartolomeu de Messines och lyckades därifrån fånga en taxi till São Marcos. Det var ganska billigt med taxi, då en och en halv mil kostade ungefär 150 spänn. Helt okej med tanke på att det är vad det kostar att ta sig ut till flyget hemma i Umeå.
Väl i byn så gick vi en rundvandring med yours truly som guide. Även om det mest intressanta jag kunde berätta om landmärkena var “Här bodde min kompis Farrapos” eller “Här bodde min kompis Abelha innan han flyttade till det där huset.” Typ.
Jag visade bland annat upp mina gamla hem, vart morsan jobbade, vart Tio och Tia (mina f.d. styvfarföräldrar) bodde, etc. Vi var in och drack lite öl/iste på fotbollsklubben Serrano och jag visade även upp min gamla lågstadieskola (där vi också mötte – dock ej pratade med – en tjej från gänget back in the days, som vi kallade Pata). Vi gick till och med och besökte Tios bronsbyst och hans grav.
Vi tog foton och filmade innan vi ringde tillbaka taxin, då vi under väntetiden passade på att gå in till Nelinhas närbutik för att se om någon kände igen mig. Jag var tvungen att påminna. Roligt är dock att de kom ihåg mig som Kents och Lenas son och inte “den där lilla svenska skitungen Mané släpade med från typ Schweiz.”
Senare på kvällen var vi åter i Albufeira och åt middag på O Penedo ännu en gång – mest på grund av bristande intresse för att finna ett nytt ställe.
Innan dess hade jag fått spela en omgång av Virtua Fighter 2 på strandhotellet Roca Mar, eftersom jag trodde att jag inte skulle få spela någon arkad alls under resans gång. Det bör då noteras att jag äger spelet själv och kan spela det gratis hemma, när som helst.
Monica beställde tagliatelle med hemmagjord pesto och jag grillade lammkotletter. Tyvärr var köttet lite slarvigt styckat så ungefär hälften smakade typ diskmedel.
Efter middagen var vi så pass trötta att vi åt pudim flan på rummet och lade oss sedan för att sova.

DAG FEM – Lördag, 070608

05.30. Väckaren ljuder, och med grymtande steg kliver jag och Monica upp för att göra oss i ordning. Idag skulle vi nämligen bussa till huvudstaden Lissabon, tillsammans med en massa norskar och danskar och en ohyggligt hurtig guide (som för övrigt hade ruggigt dåligt uttal på sin portugisiska.)
Bussresan var pretty standard procedure, med guiden som gladeligen berättar i högtalarna (och därmed stör mitt försök att sova igenom resan) sådan intressant information att det kostar endast €1 att köra igenom vägtullen med vanlig personbil medan det med buss kostar €3… Och intresseflaggan fladdrade därmed majestätiskt i bussens luftkonditionering.
Vi mellanlandade på en mack i Ajustrel för bensträckning och frukost, då jag upptäckte att de hade inte mindre än tre olika arkadkabinetter! Yay! Jag spelade en varsin omgång på G-Loc och Manx TT, medan Sega Rally 2 fick vänta till en annan gång. Vi kunde tyvärr inte stanna längre, så jag fick vinka adjö åt arkadmaskinerna. May the Gaming Gods be with their dying breed.
När vi väl anlänt till vårt mål besökte vi Cristo Rei, Jesus-statyn som förrutom i Lisboa även står i Rio de Janeiro och på Madeira. Inte samma då, men likadana.
Den var stor, visst, men efter att ha varit uppe i t.ex. Eiffeltornet så kändes det mest meh – speciellt eftersom man bara fick stå vid fötterna av statyn.
Sen fick vi besöka den gotiska kyrkan där bland andra Vasco da Gamas kropp numera ligger, och till sist fick vi några timmar över att upptäcka staden själva. Jag och Monica började med att flåsandes försöka hitta skugga. Vi hittade Ben & Jerry’s och tog varsin glassdrink, för att sedan inleda en jakt på (billiga) tv-spel i det närmaste shoppingcentret och sist besökte vi en massa småaffärer. En snabblunch på Subway’s och sen tillbaka för att vänta på att bussen skulle plocka upp oss. Vid detta lag hade jag blivit erbjuden hasch och kokain ungefär sju gånger av diverse skummisar.
Väl tillbaka i Albufeira tog vi en liten promenad till gamla stan för lite thaikäk på The Royal Orchid. God mat, härlig miljö och bra service. Klockan var vid detta lag kring tolvsnåret så vi beslöt oss för att dra oss tillbaka för kvällen.

DAG SEX – Söndag, 080608

Vi klev upp och var sist till frukosten som vanligt (coola människor kommer alltid sent) och gick sedan ut för att kolla på substitut för Monicas halvsabbade resväska.
Vi gick till kineserna på gallerian Hotel California, eftersom vi hade varit dit tidigare och noterat de låga priserna. Det blev dessvärre ingen ny väska, men vi lämnade iallafall stället med en popup-bok åt Ronja samt en spelkonsol åt yours truly!
Efter shoppingrundan tog vi ett parasoll och varsitt underlag för att gå ned till playan en stund. Vattnet var grundare idag, och om man gick ut några meter var det också betydligt varmare. Jag gjorde några försök i att plaska lite grann. Plask-plask.
Någon timme stekandes under solen senare återvände vi till vårt rum, duschade av oss sanden och vilade lite grann eftersom de har siesta i två timmar här då allt är stängt. Sedan vi vaknat upp gick vi ned till gamla stan för att käka.

Vi passerade förbi ett käckt inneställe som hette Rock Café Bar som, enligt inkastaren, hade bra mat och dessutom ett band som spelade klassiker i stil med AC/DC och Led Zeppelin just denna kväll, så vi beslöt oss för att ta en senare middag för att kunna lyssna på bandet.
Senare då vi återvänder visar det sig att inkastaren sade fel tid, då musiken startade redan innan vi hunnit beställa. Dessutom låg restaurangen på övervåningen medan musiken befann sig i baren på bottenplan. Fotbollen (Tyskland vs. Polen) spelades på högsta volym, så trots att lokalen i övrigt inte var högljudd så var det svårt att höra musiken som spelades.
Väl placerade vid vårt bord så beställde jag, förutom den obligatoriska storstarken, kött på steksten och Monica en vegetarisk tortilla med vitlöksbröd som förrätt. Till slut var matchen slut och TV-volymen sänktes.
Då visade det sig att bandet inte alls spelade hårdrock utan snarare uttjatade dängor såsom No Woman No Cry och Every Breath You Take. Och förvånansvärt sega, tråkiga versioner av dem dessutom. Vi hoppades att maten skulle vara bättre än musiken som erbjöds.
Vi väntade, såg gäster komma och gå, men inte en servitör så lång ögat nådde – eller iallafall så pass nära att man kunde få kontakt med någon.
Efter att vi väntat kanske en och en halv timme undrade den kille som förmodligen var chef där (vi kallade honom “Flätan”) och frågade hon som tog vår beställning om vi beställt något, varpå hon utbrast på portugisiska att hon helt glömt bort oss.
Yttligare några minuter gick innan hon vågade sig fram för att på engelska förklara:
“Tyvärr har det uppstått ett problem i köket, damens vegetariska tortilla råkade bli en spaghetti bolognese i all tumult och herrns steksten ligger fortfarande i ugnen för att bli riktigt, riktigt varm.”
Hon beklagade över att köket gjorde en sån miss, och även om det (host, HOST) inte alls var hennes fel kände hon att hon ville kompensera med en förrätt, “…för ni hade väl inte beställt någon, va?”
Jo, förklarade Monica, vi beställde vitlöksbröd som inte hade kommit än. “Ja, men, då kan ni få ett extra då!”
Efter att servitrisen kommit in med ännu en öl (eftersom jag vid detta lag redan hunnit dricka upp mitt 8 deciliters glas) samt vitlöksbröden så började hon på ett enerverande sätt ställa in sig hos oss för att se att allt var till belåtenhet – en tip fisher av högsta grad, alltså.
“Jo, vår middag vore mycket trevligare om du lät bli att kyssa våra rövar stup i kvarten,” muttrade vi för oss själva då hon, långt efter att huvudrätterna kommit in, fortsatte att smöra på som om hon vore en svältande knubbis på ett viktväktarmöte.
Monicas vegetariska tortilla visade sig till slut vara en stor omelett med en massa grönsaker på. Jag vet inte om – eller hur – man lyckats förväxla majs med ägg, men där jag kommer ifrån är iallafall omelett och tortilla inte samma sak. Den var tydligen god ändå, så det fick gå an.
Mitt kött var iallafall väldigt gott, men stekstenen fräste så pass att det krävdes att man åt med förkläde. Tur då att de delade ut en i samband med att de lade fram stenen.
Vid detta lag hade bandet på bottenvåningen nästan spelat klart, men för vår del gjorde det inget eftersom det hittills bara varit skitlåtar, och främst ballader för övrigt.
När vi ätit klart och betalat gick vi ned för att kolla lite på bandet innan de, som man säger, call it an evening. Det visade sig då att det bara var en avdankad trubadur med förlorade rockdrömmar som stod och gned på en gitarr i takt med en karaokeplatta. Jag vet inte hur portugiserna definierar band, men därifrån jag kommer var det där inte ett band.
Less, trötta och väldigt besvikna gick vi tillbaka till hotellet. Kvällens middag var ett skämt. Ett smakfullt skämt, men ändå ett skämt.

DAG SJU – Måndag, 090608

Dagen innan avfärd började som vanligt med en sockerbombsfrukost (NOM), men denna gång fick vi äran att dela bord med ett annat par – en till synes alkoholiserad, förmodligen före detta polis och dennes fru.
Det uppstod en underhållande diskussion mellan föreståndarinnan Eva och herr alkoholism om patriotism, huruvida man fick sjunga nationalsången i skolan i Sverige nuförtiden och om hur det är med invandringen i landet idag.
När debatten slutade oavgjort gick jag och Monica till närbutiken för att köpa matpresenter till släkt och vänner hemma. Det blev en massa vin och korv, presunto-chips och sardinpastej och några bollycao.
Vi lämnade av varorna på hotellet och gick sedan ned till stranden en sista gång. Det blåste så mycket denna dag att vattnet var för kallt att bada i, så vi nöjde oss med att bara sola. Dock var det andra galningar som plaskade febrilt och hejvilt i det kalla havet, men jag antar att de bara hade så kul då det för en gångs skull var någorlunda höga vågor.
Vi gick sen tillbaka till rummet, duschade och packade ihop det värsta i väskorna för att sedan vila ett tag innan middagen. Vi åt på en lokal krog – jag tog en hederlig, grillad kyckling och Monica en vanlig sallad.
Efter maten promenenixade vi till närmsta öppna glasställe, vilket visade sig vara nere på gamla stan, några minuter till fots ifrån hotellet. Vi köpte glassen som vi sedan delade på vid strandpromenaden, samtidigt som vi tittade på solnedgången över havet. Gott OCH romatiskt.
På vägen till Dianamar passerade vi Rossio Bar och mötte ägaren utanför. Han undrade om vi hade ätit och jag förklarade att vi till och med var på tillbaka till rummet eftersom vi skulle upp tidigt till flygplatsen morgonen därpå.
Ägaren erkände då att han trott att jag var portugis och undrade vilken nationalitet jag hade. Jag förklarade att jag var svensk men hade bott i landet fram och åter under min ungdom och därför kunde jag språket.
Jag beklagade mig lite på skoj över att jag ännu inte fått min bifana, eftersom jag har försökt beställa det två gånger tidigare hos honom men han har haft slut på färska papo-secos.
Där och då gjorde vi en överkommelse att om jag kom dit klockan tio dagen efter så skulle han ha en bifana redo för mig. Sen gick vi tillbaka till rummet, jag drack upp mina två sista öl och packade det allra sista innan vi lade oss för att sova.
Eftersom vi inte fick missa den stora bifana-dejten innan flyget dagen efter.

DAG ÅTTA – Tisdag, 100608

Jaha, då var den här; D Day – departure day.
Som jag nämde tidigare hade jag blivit lovad en bifana av Rossio Spots ägare. Dealen var att vi skulle dyka förbi klockan tio så han kunde whippa ihop den klassiska köttmackan åt mig, men klockan tio var det fortfarande inte öppet.
Vi tänkte, eftersom det var röd kalenderdag denna dag, att han antigen glömt bort detta kvällen innan då han lovade bifanan eller att han kanske på något sätt var försenad med öppningen.
Vi tog en promenad runt området och passerade baren ett flertal gånger, men efter 40 minuter gav vi upp. Vi gick istället ned till gamla stan och åt där i ren revolt. När vi var på väg tillbaka till hotellet hade han hunnit öppnat baren (så klart), men klockan var redan över elva och då var det redan för sent.
På Dianamar fick vi en skvätt kaffe och en pratstund med Eva. Det visade sig att hon var ursprungligen en umebo och att hon varit bosatt på Grubbe. Vi fick även en avskedspresent, egentligen till min mamma eftersom hon också varit invandrad kvinna i Portugal en gång i tiden, i form av finsalt som uppenbarligen kostar 300 kronor kilot.
Vi lovade att komma tillbaka någon gång, gav avskedskramar och tog farväl.

Här efter lämnar jag plats i loggen för något intressant som kan hända på resan tillbaka till Sweden, men utifall att det möjligen inte skulle hända något anmärkningsvärt så kompilerar jag en lista baserad på statistik jag fört under resans gång.

• Morgnar vi blivit väckta av fiskmåsar: 3
• Morgnar vi blivit väckta av hamrande: 3
• Nätter vi blivit väckta av fulla britter i trapphuset och/eller balkongen: Samtliga
• Öl druckna under resan: 28
• Ätna bifanas: 2
• Bicas druckna: 0 (Monica dock 2)
• Timmar på resande fot (utan flyg/transfer): 9
• Gånger jag blivit erbjuden att köpa knark (hasch och/eller kokain): 9
• Avfärdade inkastare: Ad infinitum
• Restaurangbesök: Cirka 16
• Borttappade norrmän: 3 (varav två av gångerna samma person)
• Spel köpta: 1 konsol och 10 spel

Det får helt enkelt duga. På torsdag är det tillbaka till vanliga livet igen, om än bara i sex veckor – sen är det semester igen! Skål.

EDIT: Vi lämnade Portugals sol och 25 grader för att komma till Stockholms 15 grader, vidare till sist mot Umeås 7 grader. Och regn.
Victoly.