D i a r y O f A M a d m a n

Jag kom att tänka på idag vilka spel vi brukade spela på skolans dator i mellanstadiet. Det här var innan multimedia- och CDROM-boomen, alltså när 386 var the shit.
Vi hade en PS/2, den andra modellen av IBMs PC (originalet) med EGA-skärm. Det var då som jag bl.a. blev introducerad till äventyrsspel, då vi förutom Leisure Suit Larry brukade spela Stugan och Hugo-spelen. Och då snackar vi inte om det där gnälliga lilla skittrollet på TV, utan Hugo’s House Of Horror och Hugo 2: Whodunit?
Kommer ni ihåg Skyroads? Få vet om att det faktiskt finns en föregångare vid namn Kosmonaut. Kosmonaut var det första estniska spelet som publicerades utanför landet, det översattes till svenska och lanserades i Sverige av Scandinavian PC Systems. Jag kommer ihåg än idag hur mycket jag kunde garva åt “se upp för kaninhålen!” Lite roar små, va? Spelet och dess uppföljare är fortfarande två favoriter hos mig som faktiskt är fullt spelbara än idag.
Fina minnen, det där. Men det finns ett spel som spelades flitigt trots att det var alldeles ruttet – Megaman. Och då snackar vi inte om NES-klassikern, nej – det här var dess muterade och efterblivna syskon som spelade lika dåligt som det såg ut.
Det fanns bara tre bossar, banorna såg för jävliga ut i designen och hela spelet tog ungefär en kvart att klara av om man inte dog av de sämsta jävla kontrollerna någonsin. Men trots allt det så spelade man det, om och om igen.
Kort sagt, om man licensierar ut ett varumärke och låter ett par nollor utveckla fristående spel så kan det sluta riktigt jävla illa. Kika på Youtube-videon nedan så förstår ni vad jag menar.